Lydnad är en färskvara

Det är en klyscha som står i varenda bok och som kommer upp på alla kurser med hund.

Den här vintern har jag insett att det verkligen är så. Under hösten var Mossa en pärla. Vi gick agilitykurs, tränade på Bräntis, träffade nya hundvänner, övade mycket hemma, Mossa skötte sig finfint. Jovisst, var det struligt, och hon bråkade en del med sina hundkompisar, men överlag var hon en enkel hund.

Under november-januari har hon varit en liten odåga från och till. När Frida började prata om lydnadsträning och tävlingsambitioner sa jag bara "Yeah right" och förväntade mig ingenting alls från Mossa, just för att hon varit så intensivt jobbig ett tag.

Men så skärpte jag mig, tränade, hittade tillbaka till gnistan och motivationen. PANG. Idag tränade vi lydnad bland mängder av människor vid Nydalaspåren där det var en stor skidtävling med massor av folk. Hon gick dit och hem utan att jag behövde bekymra mig för ett enda hundmöte. Hon satte sig på mina fötter och tittade på skidåkarna som for förbi, och reste sig inte ens när en australisk terrier knatade förbi tätt intill.

När det inte funkar, är en terrier ett svart får och en odåga. När det funkar, är det den absolut bästa hund man någonsin kan ha. Och det hänger på dig.