Funderat

Jag har funderat lite på det jag postade igår, av Anders Hallgren. Just det kravet att hunden ska vara lydig men ändå personlig och påhittig. Jag tycker att jag träffar så många hundar där ägaren har sådana krav på hur hunden ska bete sig att hunden tappar all personlighet och initativförmåga.
Man glömmer bort att det faktiskt är helt onaturligt för en hund att gå i koppel, särskilt i den snigelfart vi tvåbenta rör oss. Det är helt onaturligt för en hund att inte få sova tätt intill sin flock, det är onaturligt för den att vara ensam hemma.
För att ge några fler exempel måste många hundar vänta på "varsågod" innan de ens får äta sin egen mat, de får inte morra om någon kommer i närheten av deras tuggben, de får inte vara i soffan, inte skrämma bort misstänkta inkräktare, de får inte varna med skall... ja, listan kan göras lång.

Jag vill att Mossa ska ha kvar all sin personlighet. Därför har vi gränser för Mossa som rör hennes säkerhet och gränser som gör att andra människor (och hundar) står ut med henne. Hon får alltså inte sticka ifrån oss, hon får inte springa fram till andra hundar eller människor, hon måste gå i koppel ibland och får dessutom inte putta omkull barn. I övrigt försöker vi låta henne leva ett så naturligt hundliv som möjligt. Självklart får hon sova hos oss, där hon är tryggast. Hon får skälla ut brevbäraren (även om vi tystar henne när det blir tröttsamt), hon får skälla när det ringer på dörren, hon får äta utan att "be om lov" och hon får definitivt ha sina ben och leksaker i fred, när hon fått dem. Det är en stark instinkt hos ett djur, att skydda sin mat. Inte heller behöver hon stå ut med att barn klättrar på henne eller drar i henne, men där ser jag till att säga ifrån innan Mossa gör det.

Vi har en hyfsat lydig hund som de flesta tycker om och har man lite humor och tålamod kan man inte låta bli att älska henne.

PS. Ibland får hon mat från bordet, hon får sitta i de finaste fåtöljerna, hon får jaga dammsugaren och gräva i buskarna på uteplatsen.