Jag älskar min hund

Idag har Mossa verkligen visat sig från sin bästa sida. Eller, sin enda sida, egentligen.

Efter att ha spenderat morgonen på universitetet kom Markus och Mossa och bytte av mig. Markus spenderar resten av dagen på universitetet, jag och Mossa promenerade hem. Vi tog omvägen över ängarna och Mossa slapp både koppel och halsband. Hon blir så lycklig när hon får springa lös att mitt hjärta blir alldeles varmt. Hon tog ett dopp i bäcken och tittade nyfiket på änderna och måsarna som badade.
Hon kom varje gång jag kallade in henne, till och med när jag såg att hon övervägde att fixa en and.

Sen bröt jag ihop hemma, efter att Sanna och Isa varit på kaffebesök. Jag skulle fortsätta med min C-uppsats som jag arbetat med hela morgonen. Då var allt jag gjort under morgonen borta. Jag letade i varenda liten skit-mapp. Den fanns inte. La mig i sängen och grät. Grät, grät grät och tänkte aldrig mer gå upp. Mossa la sig tätt intill. Jag har alltid tänkt att folk ljuger när de berättar hur fantastiska deras hundar är på att trösta. Jag vet inte om de ljuger, men min hund ÄR i alla fall oändligt klok och mjuk när jag är ledsen.

Så dök den upp. Uppsatsen. Jag samlade mig och letade ännu mer. Det fanns en räddad kopia i Mozillas temporary files. Åh, vilken lättnad. Vi firade genom att gå ut och kasta boll, jag och Mossa.

Mossa och jag.